Porsche-helg – Dag 2: Stonehenge & Salisbury

Tidigt på lördagens morgon steg jag upp för att hinna med lördagens körningar. Det blev en snabb och liten frukost innan jag smet ut ur huset och satte mig i Porschen. Det var svalt i bilen, då den varit parkerat under ett träd, och jag körde ut från parkeringsplatsen med nästan en decimeter luft till muren på varje sida, och hjärtat i halsgropen för att man inte ville köra på någon av alla de bilar som stod parkerade på den smala gatan, parkerade på sätt som vire olagligt i Sverige men är ganska vanligt här (vet ej om det är lagligt).

Med hjälp av kartan i bilens färddator kunde jag enkelt styra ut på väg M3 som går nästan hela vägen, sen vidare till A303 och några hundra meter på A344 innan jag skulle parkera över gatan från Stonehenge, som är omringat av två ganska vältrafikerade vägar (dock ska dessa grävas ner, så trafiken i närområdet sker i tunnlar om några år).

Om någon nu missat det, så är Stonehenge en 5000 år gammal “tempelplats”, där under man under de första tusen åren enbart hade några vallgravar och vallar, samt möjligen ett gäng pinnar (nej, ingen pergola) i en ring. Efter tusen eller kanske tvåtusen år blev folket trötta på att sköta vallarna, så några stack upp till Wales och hämtade gigantiska stenar (en speciell typ av sten som enbart finns inom ett område i Wales). Hur man transporterade dessa stenar tvistar de lärde om – vissa tror att det skedde via vattenvägar, medan andra tror att det krävde för avancerad sjöfart för att kunna transporteras, och att stenarna drogs på land från Wales. Forskarna har räknat ut att det skulle krävas cirka 200 personer för att orka dra en sten, så jag gissar på att de var uppfinningsrika och skaffade en gammal DSB-färja. Hursomhelst verkar de ha stulit stenarna från Walesarna, så kanske de knyckte en båt samtidigt.

Medan några gick till Wales och hämtade gigantiska stenar hade ett annat gäng legat på latsidan, gått några mil norrut från Wales, hittat ett tiotal stenbumlingar och gått tillbaka med dem. Man kan höra hur de diskuterade:

- Men Asgar, vi skulle ju hämta gigantiska stenar, dessa är ju inte mycket större än de där pinnarna vi redan har

- Tänk nu Roygo, de kommer aldrig lägga märke till att dessa är små, för det tar säkert hundra år för det andra gänget att komma tillbaka – och då är det inte säkert de hittat något bland barbarerna i Wales. Nu sätter vi oss i solstolarna för dagen och går sen tillbaka med de här stenarna till Stonehenge.

Asgar och Roygo är fingerade namn – de ville förbli anonyma efter att kompisarna kommit tillbaka från Wales. I vilket fall är historien längre, men det får bli en annan gång. Sammanfattningsvis satte de upp ett gäng mindre stenar i formation liknande en cirkel, sen kom några andra och satte upp en cirkel med större stenar. Man offrade lite, såg när solen gick upp och ner i linje med stenarna, och begravde några kungar uppe i backen. En ganska gemytlig tid med andra ord.

Numera vallfärdar istället turister dit – i lördags både för att se stenarna och för att fotas vid en Porsche. Jag blev lite besviken på Stonehenge, eftersom man var tvungen att vandra runt stencirkeln minst 10-20 meter från stenarna, så det gick inte att se något på nära håll. Informationen var dessutom ganska dålig, men ska enligt planerna förbättras samtidigt som vägarna grävs ner. Då jag kom tillbaka till parkeringen efter rundturen stod japaner och poserade för varandra framför bilen…

Jag hade funderat på om det skulle bli besök i Bath (”bästa platsen för gamla romar-byggnader” enligt rekommendation) eller Salisbury (gammal katedral, fin liten stad) efter Stonehenge. Med tanke på att det började bli dags för lunch och Salisbury ligger ganska nära stensamlingen föll valet på att åka dit, istället för till Bath som hade betytt minst 1,5 extra timme i fel riktning sett från London (hade lovat vara tillbaka i Shapperton i lagom tid för middag).

Salisbury var en småmysig stad, med lite av varje att göra, men inte mycket annat att se än just den nämnda katedralen. Byggnaden var dock imponerande, har landets högsta spira och fyller 750 år 2008. Om någon är väldigt intresserad av stenarna från Stonehenge finns även ett litet museum ett par minuter från katedralen, där man kan se små stenflisor och annat spännande – dock inget för mig den dagen, då det blev en promenad i Salisbury istället efter katedralbesöket. I det hela en mysig liten stad, med alla sevärdheter samlade inom fem minuter från varandra och en stor parkering, så man snabbt kan lämna staden efter besöket. Det kan vara värt ett besök om man råkar vara i regionen eller är väldigt intresserad av katedraler och/eller Stonehenge, men annars är det inget att besöka…

Då jag tog bilen från Salisbury lyckades jag hamna på fel väg, eftersom den som enligt kartan såg ut att leda mot London var enkelriktad åt fel håll. Därför blev hemresan ett äventyr med riktigt smala landsvägar, många fartdårar i båda riktningar och mängder av snäva svängar och backar – men med mycket fina landskap, och trots allt inga skador. Efter en stunds körande på de vägarna tog jag en paus för att kolla kartan, och upptäckte då att bilen var utrustad med riktigt bra kartläsare – en röst som berättar var man ska svänga och samtidigt visar med pilar så man hinner förbereda sig. Kartan lades då tillbaka, och jag knappade in slutdestination. En mycket trevlig bekantskap – bra om man kör ensam, men minst lika bra när man har andra i bilen som tror de vet närmsta vägen

Färden fortsatte visserligen via svår terräng, men det fanns god hjälp att få, så jag kom tillbaka till Shepperton i lagom tid för middagen. Det var förstås lite lugnare att köra på fel sida vägen den dagen, speciellt efter man börjat få hjälp med riktningar osv